Tvångssterilisering i Sverige
Det första förslaget till tvångssteriliseringslagar i Sverige lades fram 1922. Det författades av Alfred Petrén och riktade sig främst mot vad man kallade ”sinnesslöa”. En utredning och lagförslag tillkommer 1929, men en lag tillkommer inte förrän 1933 och börjar gälla 1934 då den införs i praktiken. Lagar om tvångssterilisering fanns i Sverige under drygt 40 år, ända fram till 1976. Lagen drabbade främst mentalt handikappade, men även minoriteter och befolkningsgrupper som romer och samer.
Bakgrund till Tvångssterilisering i Sverige
Under slutet av 1800-talet i och med industrialismens framfart växte rasbiologin så småningom fram och etablerades 1922, samma år som steriliseringslagen antogs, som vetenskap i och med upprättandet av Rasbiologiska institutet i Uppsala. Syftet var att bevisa den vita rasens överlägsenhet. Sverige blev snabbt ett föregångsland internationellt och bedrev mycket forskning inom området. År 1924 bjöd rasbiologiska institutets chef Herman Lundborg in nazisten Eugen Fischer. Härifrån Uppsala tog nazisterna idéer och hämtade inspiration till sin egen rasideologi.
Tvångssterilisering och rasideologi
Tron på rasbiologi kom att leda till så kallad rashygien. Tvångssterilisering blev ett sätt att sålla bort ”dumma” personer och säkerställa folkets rasliga renhet. Även om rasforskning tappade sin förankring i vetenskapen och förlorade i betydelse fortsatte ändå steriliseringslagarna.
1934 års lag reglerade enbart sterilisering av så kallade rättsligt inkapabla. 1941 skedde förändringar i lagen med en bred politisk majoritet som gjorde lättare att tvångssterilisera människor med någon form av ”social indikation”. Krav på läkarbeslut togs bort och Medicinalstyrelsen fick själva fatta besluten.
Tvångssteriliseringar i Sverige genom åren
Tvångssteriliseringslagarna ledde till att omkring 65.000 personer i Sverige steriliseras. Av dessa är det ungefär hälften, eller 30 000 människor som steriliserades mot sin vilja. Toppen av steriliseringarna var under det första decenniet efter andra världskriget. Antalet ofrivilliga steriliseringar minskar därefter. Någonstans omkring 1950-talets mitt ändras inställningen till mentala handikapp i Sverige och de man tidigare uppfattat som sinnesslöa och man börjar diskutera deras rättigheter.
Denna rätt så plötsliga omställning kan delvis ha något att göra med sjukvårdens framsteg och framförallt utvecklingen inom psykiatrin. Under 40-talet introducerades lobotomi i Sverige. Allt från utvecklingsstörda till människor som led av depressioner lobotomerades. Eftersom diagnoser mellan sjuka och icke-sjuka flöt ihop och man fick större kunskaper om psykisk ohälsa började man diskutera individens rättigheter på ett nytt sätt.
Den så kallade könstillhörighetslagen infördes 1972 som anger under vilka omständigheter transsexuella och intersexuellapersoner får byta juridisk könstillhörighet. Då lade man också in ett krav på att patienten måste vara steril, både för att få tillstånd att byta juridiskt kön och undergå könskorrigerande underlivskirurgi. Några medicinska skäl angavs inte utan syftade enbart till att hindra denna grupp från att bli biologiska föräldrar.
Tvångssterilisering av romer och andra folkgrupper
Lagen om tvångssterilisering avskaffades först 1976. Av de 30.000 människor som steriliserats mot sin vilja finner man även minoriteter och befolkningsgrupper. Man bör ha i åtanke att antiziganismen, eller rasismen och motståndet riktad särskilt mot romerna var stark under den större delen av 1900-talet och statligt sanktionerad. Man vet inte exakt hur många romer som drabbades, men man tror att det var minst mellan 400-500 personer kommer från ”resandegrupper,” vilket innebär olika romska folkslag. Även det idag nedsättande namnet ”tattare” förekommer i dokumentation, en beteckning som var vanlig på just omkringresande romer. Även samer förekommer i dokument.
1937 infördes ”mödrahjälp” och barnbidrag i Sverige för att hjälpa mödrar som hade ekonomiska svårigheter. I praktiken användes detta bidrag som ”morot” för att övertyga kvinnor om att sterilisera sig. Ett Utdrag ur en barnavårdsinspektörs ansökan om sterilisering av en kvinna i mitten av 1940-talet lyder:
”Sökanden – även mannen – är av tattarsläkt och för alltjämt ett kringflackande liv. […] Det kan icke anses önskvärt, att ytterligare barn föres in i detta hem. […] Mödrahjälp för det sist födda barnet har beviljats endast under förutsättning att steriliserande operation företages.”
